# 7 Mats

I skapelseprocessen är det så ibland att vissa föremål/bilder/händelse upplevs som om de verka ha någon slags djupare innebörd som gör att de blir en del av utvecklingen, som om att man tror att detta något leder en framåt, utan att man för stunden vet varför.Vi kallar det, att vi kör på intuition. Dessa ”betydelsebärare ” kan vara föremål som i det här fallet uppträder som abstrakta tecken, eller representanter /symboler för något bakomliggande.Jag har själv nyligen upptäckt /förstått att estetiken/utseendet/materialkombinationer & form i musikinstrument, framförallt trummor, har påverkat mig i mitt arbete, bra mycket mer än vad jag någonsin tidigare begripigt.Jag höll på med musik jättemycket när jag var liten.Visserligen har jag genom åren frågat mig hur dessa, mina två huvudintressen/livsprojekt, musik och formgivning, kan förenas. Och visst har jag genom åren också prövat olika varianter på de uppenbara kopplingar som finns.Men, märkligt nog är det först när jag på allvar tar itu med att försöka rita musikinstrument som jag blivit medveten om denna påverkan. Tänk att det tog 25 år innan den poletten trillade ned.Eller, hur seg kan man vara ?I vart fall har det haft en enormt positiv effekt på min produktivitet.Nu funderar jag på om det skulle kunna finnas något föremål som skulle kunna få mig att komma till denna insikt på ett sådant sätt så att det skulle leda mig mot en sådan insikt som mål. Att skicka tillbaka ett av de föremål jag nu gjort efter det att jag blivit upplyst av denna nya ”visdom” vore tycker jag lite för enkelt. Något i stil med en ledstjärna. Min gamla Zildjian keps får duga för stunden.Hur kepsen skulle komma till mig/inför mig är då nästa steg att grubbla över, som när barn barn föds i sagornas värld ? En stork kommer flygandes…

Detta att vissa saker kan transportera ens tanke någon annanstans, bortom detta här och nu. Ett slags mentalt transportmedel.Jag vet inte, men jag har känslan att de flesta hade nog ett mer eller mindre helvete till liv under medeltiden. Var det så att kyrkorummens bilder, med trons hjälp erbjöd en kort stunds vila ? Att bilderna förflyttade ens medvetande bortom vardagens elände. Och att de förmedlade en mening med ens liv som annars aldrig syntes. Allting spelade förstås med, Kyrkorummets enorma storlek och uppställda ordning, bilderna, alla mindre föremål, kläder och förstås liturgin. Men kanske kyrkorgelns musik som fyllde kyrkorummet var, för de flesta, ( eftersom de flesta inte begrep sig på vare sig musikens "konstruktion" eller instrumentens beskaffenhet ), det största och allra tydligaste beviset för guds existens ?Men vart skall jag skicka denna tanke/kyrkorgel ?